En smutsig, sönderrökt horisont tynger utanför fönsterrutan. Hustaken sträcker på sig, försöker göra sig långa, och överskugga den vissnande himlen. Lyckas dock inte, utan ser bara hjälplösa och ledsna ut, små.

Jag imiterar den del av mig som packade väskan och drog för ett tag sedan nu. Hon som inte behöver yttra sig innanför lägenhetens fängslande skyddsväggar. Blir ett påklistrat, falsk leende som möter mig på andra sidan spegeln. Det säger: välkommen hem,