En smutsig, sönderrökt horisont tynger utanför fönsterrutan. Hustaken sträcker på sig, försöker göra sig långa, och överskugga den vissnande himlen. Lyckas dock inte, utan ser bara hjälplösa och ledsna ut, små.

Jag imiterar den del av mig som packade väskan och drog för ett tag sedan nu. Hon som inte behöver yttra sig innanför lägenhetens fängslande skyddsväggar. Blir ett påklistrat, falsk leende som möter mig på andra sidan spegeln. Det säger: välkommen hem,

Svaren känns självklara, jag kan se dem,
                                                       men jag kan inte förstå.

 

Timvisarens skugga fortsätter växa, ohjälpligt, av förändringens verkan. Utanför regnar aska från den brinnande vardagen, du vet, men jag sover tryggt i min skyddande sfär. Där ligger jag ensam i en gräns-värld mellan dröm och verklighet, ändock naken för världen runt ikring. Jag gör inget motstånd.

Lär mig skratta äkta

Jag trodde jag var ärlig, fan för en gångs skull trodde jag verkligen att jag var ärlig. Du trodde jag var ärlig, men jag lurade oss båda två för jag är falsk rätt igenom. Jag tänker, tänker tills alla scenarion spelats upp. Vill inte verka dum, och inbillar mig att jag är ärlig vilket som. Riktigt ärlig kan man bara vara om man säger det första som tanken ger, det man känner just då, men när man väl gör det blir det oftast fel ändå. Jag lurar mig själv och tror att jag är ärlig eller har jag vetat att allt bara varit lögner hela tiden? Vad skiljer sanning från lögn?

Kanske, men bara till ytan

Med ens insåg jag att jag lagt ett inkomplett pussel där ingen helhet någonsin kommer gå att tyda, blott enstaka mönster. Egentligen är allt bara ett förberedande inför en obestämd framtid vars utsikt är fördunklad. Det man tror sig ha åstadkommit är bara ännu en dörröppning för nya åtaganden.

När kan man känna sig hel

Är det värt det? Under det vi uppfattar kan inget någonsin bli perfekt. Vad man tror varit viktiga saker för stunden är i nästa sekund förlorade och bortglömda och det samma gäller de lättvunna känslor som skapats med dem. Det finns ingen absolut lycka, för en oinbjuden gäst kallad ångest kröp just ner i sängen och tydliggjorde att lyckan inte var bottenlös. Vad spelar det för roll vad man gör när ingenting fulländar? Jag letar ständigt efter något som jag på senare tid börjat inse inte går att hitta. När kan man känna sig hel?

Vet inte när det hände, men någon gång under gårdagen lämnade båten trygga land och man upptäckte ett läckage.  Det konstiga är att inget vatten kommer in, ändå är det sprickor och hela jag läcker. Här finns inga hemligheter, inte längre.