Jag trodde jag var ärlig, fan för en gångs skull trodde jag verkligen att jag var ärlig. Du trodde jag var ärlig, men jag lurade oss båda två för jag är falsk rätt igenom. Jag tänker, tänker tills alla scenarion spelats upp. Vill inte verka dum, och inbillar mig att jag är ärlig vilket som. Riktigt ärlig kan man bara vara om man säger det första som tanken ger, det man känner just då, men när man väl gör det blir det oftast fel ändå. Jag lurar mig själv och tror att jag är ärlig eller har jag vetat att allt bara varit lögner hela tiden? Vad skiljer sanning från lögn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar