Ingen vila

Försöker blunda, slappna av, ta djupa andetag… Nej, den är kvar. Sätter på teven i ett försök att döva dess konstanta gnagande, lyssnar... Men nej, det vill sig inte, för den sitter fortfarande där och iakttar, väntar. Teven kan inte döva, bara dämpa och vad händer sen när man måste släcka ner och komma till ro. För det måste man ju! Den finns bara där, alltid där, jag kan inte minnas annat.  När jag är ensam blir den så stark att jag tvingas överväga ett oförlåtligt avslut.                
        Känslan av att vara otillräcklig, känslan av att man går miste om något.